Talande Rubrik

Tre främlingar sitter i en sväng.

Där ingen kan se någon annan.

En snörvlar.

En glömmer andas.

En smäller ner flaskan i bordet för hårt efter dryck.

”Snyt dig!” ”Andas!” ”Akta!” tänker deras hjärnor,

förmodar hon, förlåt JAG, i mitten.

Men ingen telepati tycks infinna sig.

Eller kanske så gör den just det.

Kanske skriver vi alla tre, i detta nu, just samma text?

Men normen hindras oss från att skika ”Snyt dig!” Andas!” ”Akta!”

Och tur S L A S C H otur är väll det.

Arma människa.

För inte upplever räven eller myran sin vardag så som vi gör?

Aldrig nått med hov nått med annan hov ens stör.

Gud vad barnslig jag är.

Hej då.

Jag menar dig Wolf nu, och inte du Zac,

Bara det att Google bild ej förtjänade en dedikerad sök-attack,

Jag minns dina låtar ifrån jag var liten

Då jag var helt grön va, men du satt i skiten

Rimm och rytm kring ångest och förtvivlan

Då glades jag i melodin mest men nu minns jag skriptan.

Och fast jag ej är två meter lång,

Skådis

Eller bög

Så vore det fett nice att bli en smula bönhörd

Nej mina tvivel är ej alls så monumentära

Det handlar rätt och slätt om att jag vill slippa det hära.

Det hära med sluttamp på akademin,

Jo jag har pluggat ett tag nu,

Men nu skiter jag ién.

Igen respekt jag till universitetet kan uppbåda

Nej, usch, herregud, jag vill slippa ur denna anala låda.

Ut i verkligheten där ett streck är ett streck är ett streck.

Och ett ord är ett ord är ett ord.

Nej jag vill ej alls längre på oppositioneras.

Jag vill bara vara och härja i tanke och skrift helt utan att utvärderas.

I lugn och ro och skärmad från annat,

Ska jag återta glädjen att skapa och vara ja något så förbannat!

Jag sitter på stadsbiblioteket och buttrar mig med Bauer. Åt norr till i byggnadens stora runda sal med utsikt över… Odöpt byggnad. Det vill säga utan företagsloggor på. Jag är på oviss tid portad från mitt eget hem och det i vanlig ordning jag som portat mig själv där ifrån. För att ge H ro. För att jag är i oro. Och för att det, såklart kan jag hålla med om så här i efterhand, smittar.

John Bauer kom till mig via ett omslag till en bok kallad ”Musik i norden” på den satt i profil ett skitigt och vackert ungdjur till pojk och blåste i ett horn. Nämen, nämen tänkte jag och bad så bibliotekarien om en ”Bilderbok med John Bauer?” Den ligger här framför mig nu, och han visades sig vara en minst lika svartsynt typ som jag själv. Den där överjävligt flinke Bauer. Han känner sig otillräcklig – permanent. Jag känner mig otillräcklig – med slutdatum 30 Maj 2011. Och sedan några veckor tillbaka. Aldrig förr har jag låtit ett projekt brotta ner MIG. Men nu hände det. Och visst är väll det, procentuellt sett, en framgångssaga att av mina 4 år av eftergymnasiala studier – jo visst - först nu känna ett uppgivet agg emot akademien... Jojjo, jojjo – men det är chockartat att aldrig förr stött på sådana inomkroppsliga självförtroende-tvivel förr! Inte gör det mig bättre på rapport eller fysiskt resultat! Inte ett dugg. Inte gör det mig ens mer arbetsför. Passiv sitter jag här med ett bergatroll i knät och en odöpt byggnad till pass. Stress! Den klär mig illa! Å suck. Å tid, ta mig till juni, min födelsemånad – kalas, flytt, Stockholm, sol och nya uppdrag!