Talande Rubrik

Ibland har jag ett så litet pipigt Hej. Mer som "Hei" med i i slutet, eller än mer "hei" Andra gånger tar jag självklart mark med starka HEJ´n eller Normala "Hej!" Men ibland, som sagt, gärna när jag är ordentligt påbylsad av allt mitt varma färgglada (jack, vantar, halsduk, mössa) så låter mig Hej så fasligt litet. Idag råkade jag pipa ur mig ett utav de små hejjen. Till den äldsta kassörskan på Hemköp. Jag stod i kön och föreställde mig henne som kassörska i en butik på Madikens tid, efter jesu födesle. Hennes frisyr passade bra på huvudet både i dagens Sverige och i Madikens ( Eller Astrid Lindgrens) Svea rike. Men hon skulle ha en långrandig blå-vit klänning på sig och ett grövre bomulls-förkläde. Föreställde jag mig. Kvinnan före mig i kön var iklädd tighta spring-brallor, joggingjacka och en liten mössa. Hon hastade upp varorna på bandet i all sin spenslighet och såg inte upp på min kassörska när denne sökte ögonkontakt till sitt vänliga Hej. Jag noterade detta och tänkte minsann ge kassörskan ett männskligare bemötande, resultatet av denn ambition blev ett väldigt litet hei. Och kinder bullade till en leénde. Och hon log tillbaka! Vilken fin mössa! Sa hon sen och nickade mot mitt huvuds garn-bonad. Tack, sa jag och berättade att en klasskamrat stickat den åt mig. Hon log igen. Jag kände mig som nio bast. det är det lilla hejjet som gör det! Det förbryllar mig men det bekymrar mig föga, ett väldigt litet hej följt av ett leénde gör oftast människor vänligt inställda. Det är bara lite konstigt. Varför jag piper så fasligt. När jag packat i mina varor, kakor och mjölk till ett skolmöte, sa jag ett väldigt litet hej då, nickade och bullade åter kinder till ett glatt grin.

Det fick jag idag. På en vanlig sketen Tisdag? Ja men då måtte det väll gå bra, den här dagen, tänkte jag redan efter fyra lyckönskningar. Till saken hör att dagen inte innehöll något särskillt pirrigt eller våghalsigt moment. Som sagt, en vanlig sketen Tisdag. Anyhow. De fyra första hälsningarna var de som jag inkasserade utav hyreshusets ena vaktmästare. Han önskade mig en bra dag, en fallfri cykelfärd, att jag skulle ta hand om mig och något mer jag inte minns. Sedan cyklade jag tjugo snöfåriga meter i sidled och rammade en hurtig Lena på väg till teatern för repetition. Hon önskade mig en god dag och en försiktig färd. Jag önskade henne tusen asgarv och en bra hårdag. Och det blev en bra dag. I skolan gjorde jag mitt. Och lite av andras. Och lite av mitt igen. Så, efter sju effektiva timmar, gick jag hem. Fan, tänker jag, designer är ingen livsstil (många hävdar det) det är en utbildning nu och ett jobb sen. Jag. Ska. Hem. Punkt. Jag har ringt brorsan och rekomenderat honom LOOKING FOR ERIC, mitt och Hampans senaste nedslag på kulturbion bjöd på denna fina rulle. Jag rekomenderar den felstavat varmt! Jag ringde syrran och talade in världens lustigastel voicemail, tyckte jag själv, hon ringde upp och tyckte motsatsen. Jag har vart på bibblan och lånat "Vår tids rädsla för allvar" av Roy Andersson. En makalös regissör, nu ska vi se hurdan författare han är. Jag tippar på topp! Jag har smällt tenn och funnit på fantastiska formationer, jag hade funderingar på att bjuda in grannhusets alla gubbar (grannhuset är ett ålderdomshem) men just då kokade riset över och min hjärnas förmåga att multitaska rymmer inte ris, tenn och hundra gubbar. Tyvärr. Vad har jag mer gjort...? Jo! Jag fick ett paket med termobrallor och innetofflor skickat till mig från mamma. Jag tog på mig Termos och tofflor och traskade runt i dem i någon timma. Det var varmt och behagligt. Vid det varma och behagligas peak tror jag min kropp uppnådde en temperatur på 43 grader. Om inte hundra. Plötsligt blev jag så varm så jag kokade och var tvungen att avlägsna samtliga värmeplagg. Det är spännande vill jag lova! Att ha en temperatur. Jag fann en tidning idag! Aftonbladet låg i oblädrat skick på den snöiga trottoaren på min väg hem från Preem och pakethämt, Nämen se där! Sa jag till mig själv och plockade det fina exemplaret med mig hem. Visserligen var tidningen av igårs upplaga, men hur ska trottoaren hinna med? Dagarna går ju så rysligt fort nuförtiden! Jag har köpt kakor till imorgondagens 15- möte. Det var våran grupps tur och... Nu ska jag sätta mig framför svtplay och författa ett vykort till Farmor och Farfar. Fred på jorden / H

Lovisa, Louice, Linnea. 

Jag skulle ner och duscha. För någon timma sen. I källaren. Där man duschar om man bor som jag gör i nuläget. Väl där nere föreslår ödet mig att ta ett bad istället, i en fem centimeter djup pöl av vatten. Kalla det pool om ni vill. Vattnet står still och luktar aningens ill.a. Så jag avstår och vankar i badkappan och med laddad tandborste (det är roligt att borsta tänderna i duschen) upp till grannarna Ken och Zara, kring de sextio, snälla och oftast hemma. Hej säger jag och förklarar vårt hus belägenhet. Hej säger dom och följer med mig ner. Vi tittar på skiten och skakar unisont våra huvuden. Det här får Peter svordom fixa säger de båda i tryggt och redigt kanon och jag känner mig lättad och bortkopplad från fallet. "Du får duscha hos oss" Well thank you säger jag och finner mig snart ståendes i en väldigt fräsch och fin dusch. Hos ett väldigt gött par. Dock ett gött par i sorg. Dagen som passerat har gjort just så i en begravning. Till ev vän. Jag får höra lite, de får prata lite. Det kändes helt normalt och inte alls särskilt beklämmande att de var ledsna när jag var där. Snarare kändes det väldigt intimt och allmänmänskligt att få vara just lite låg en tisdag, duschgäst till trots och...Tja. Men jag beklagar deras sorg och i viss mån även döden. Dock funderade jag alls inte högt över några sådana spörsmål väl där. Jag uppförde mig fint och höll dumma funderingar innanför pannbenet. Jag tycker om K och Z. Hon stavar så. Har jag för mig. Zara. Anyhow. Jag får låna schampoo och rubbet och väl i duschen, om vi backar bak bandet dit, så tänker jag precis så här "men herregud, jag har talat med dem otaliga gånger, om än då oftast korta samtal och nu med enkom två minuters kökshäng i bagaget står jag naken i deras dusch med deras schampoo i håret och jag tycker inte att det känns en sekund konstigt" GÖTT. Blir mitt nästa konstaterande. GÖTT att min sammansättning KRÖPP tar så lättvindigt på udda situationer. GÖTT att den tackar ja. GÖTT att jag utan skrupler kan duscha lite längre för att jag fryser om fötterna, gött att jag kan dra skämt om just långa duschar, gött att jag kan känna av när det är läge att dra eller läge att stanna kvar. Ett slag. I detta läget var det läge att stanna kvar ett slag efter lånad grannsämja. De ville snickesnacka om annat upprörande i privat bostads- genren. Och inte mig emot, jag lyssnade gärna, skrattade lite (speciellt i en story om en jachutzi och badskumm) och lovades/beordrades fler duschar där, eftersom att duschen i deras tycke var en oläglig sanitär.